Frihet eller inte?

Detta kommer med sannolikhet inte handla om maskor eller rundstickor. Inte heller om garnnystan.

Dessa ting kan man ta på, se, känna fysiskt och arbeta med. Där min tanke landade inatt var ett helt annat ställe.

I sömnens frånvaro blev mitt huvud att tänk en av mina gamla tankar om jämnvikten i livet. Friheten och ansvaret. Varför är vi människor aldrig nöjda med våran tillvaro. Vi kan bara inte stå still i det stadiet där vi känner oss nöjda för det varar inte länge. Varför?

När ingen väcker dig på morgonen, eller då ingen sitter uppe och väntar på dig på natten . När du får göra som du vill. Kallar du det frihet eller ensamhet? - Charles Bukowski

Vissa tvistar om det verkligen var Bukowski som sa det. Jag är inte det minsta brydd om vem som tänkt tanken, mera att tanken blivit tänkt och fått komma vidare.

Ibland kan det kännas lite snävt med faderskap och andra sysslor. De andra sysslorna får liksom inte plats alla gånger. DÅ kan man känna sig lite fången på den plats i livet man är. Detta om man inte stannar upp och tänker efter. Är du fri då du står där i ån, ensam med den stora öringen i håven och ingen att dela det med. Är du fri då du slog nytt rekord på halvmaraton eller då du får komma hem klockan 3 på natten och sova till 3 på dagen? Detta ansvarslösa rännande som vi ibland kan sakna är det frihet? Det är väl just den frågan Bukowski frågar sig. Det kan hända att det är det svenska språket som fått det hela om bakfoten eller så är det hela rätt komplext. Frihet kan väl tänkas som en linje. En linje har två ändar. Vad har vi då i de olika ändarna av friheten? Bukowski menar tydligen att åtminstone ensamheten sitter i ena änden, den mest fria änden. Enligt svenskan är då fångenskap tydligen motsatsen till frihet, så vågar man då dra slutsatsen att "minst fången" finns i andra änden? Eller "mindre fri". Har vi då även linjen fångenskap som fortsätter i brytningen till friheten. Då måste den ha en andra ände. Är det då ensamheten? Allt för fången är ensamt? Vet inte om logiken håller men vi kör på.

Vi har då en triangel med ensamheten i botten, frihet på höger ben och fångenskap på vänster. Friheten är ett positivt laddat ord, fångenskap ett negativt laddat ord. Men ensamheten är neutral. Ibland suktar vi efter den och ibland fruktar vi den. Har vi alla minus på toppen av triangeln och alla plus i botten då har även ensamheten plus i båda ändarna... Så ju mera fri man är desto mera ensam, samma med fångenskapen. Var sitter då jämnvikten i detta? Man kan försöka korta av någon av sidorna. Säg att vi tar bort ensamheten, eller rättare sagt kortar av den så att den inte finns. Då blev frihet och fångenskap på samma plan. Är då frihet och fångenskap samma utan ensamheten? Är då ensamheten och friheten samma utan fångenskapen? Samma med ensamheten och fångenskapen utan friheten. Logiskt eller hur? Jag får själv läsa detta inlägg flera gånger för att jag själv ska förstå min egna tanke.

Vi hamnar väl hur vi än gör att inse det Camus en gång skrev. "Vi måste tänka oss Sisyfos som lycklig". Det är ett åtagande som blir avslutat och åter kan påbörjas som gör oss lyckliga. Att knuffa stenen upp för backen för att den vid toppen genast ska rulla ner igen. Att vara lagom fången i åtaganden gör oss lagom fria och så lite ensamma som möjligt. Alltid det här lagom är bäst tjafset. Måtta med allt. Går det inte att hitta någon annan sanning?

Är det då inte bara att skaffa massa vänner så kan man slippa ensamheten? Nej, så lätt är det inte, vänner begränsar, begränsar är fängslande i någon mån. Någon sa en gång att: "De ensammaste människorna hittar man mitt bland alla andra". Är det för att de är fria eller fångar?

Inatt var tanken fången, nu är den fri. Vi får hoppas den inte är ensam...