Det som håller

Det som håller

En tråd genom fingrarna, en tanke genom själen.
Maska efter maska blir tiden synlig.
Vi skyndar genom dagarna, men garnet lär mig något annat:
att det som ska bära ett helt liv måste få växa långsamt.

När min dotter somnar mot mitt bröst
blir världen märkvärdigt stilla.
I hennes andetag finns ingen oro för morgondagen,
bara en fullständig tillit till att jag håller henne.
Kanske är kärlek just det,
att få vara någons trygga famn en liten stund i evigheten.

Vi människor föds med händer som vill skapa
och hjärtan som aldrig slutar fråga.
Vi bygger hus, skriver böcker, stickar tröjor, formar tankar,
som om vi hela tiden försökte lämna ett spår efter oss.
Inte för att besegra tiden,
utan för att säga: Jag var här. Jag älskade.

Filosofin lär mig att tvivla.
Stickningen lär mig att fortsätta ändå.
Varje fel maska kan rättas, varje varv leder vidare.
Kanske är livet mindre ett problem att lösa
och mer ett arbete som varsamt får ta form
under händer som aldrig slutar hoppas.

Det finns sorg, och den ska få finnas.
Det finns dagar då garnet trasslar sig
och tankarna gör detsamma.
Men glädjen är märklig. Den väntar inte på det perfekta.
Den bor redan här,
i skrattet runt köksbordet, i morgonkaffet, i en varm tröja, i ett barns leende.

Så fortsätter jag att lägga upp mina maskor.
Inte för att bli färdig, utan för att leva.
För varje varv binds världen samman lite mer:
arbete och vila, tvivel och tro, ensamhet och gemenskap.
Och när den sista maskan en dag är lagd
hoppas jag att det jag lämnar efter mig inte främst är det jag skapade,
utan att några händer en dag fortfarande känner värmen från mina.

-- Tobias Lindlöf --